Tok-Matte
Idag har jag fått vara ute lääääänge!
Först gick matte och jag iväg ner till bilen, för att hämta en sån där kul, vit dummy som jag springer och hämtar, varje gång matte kastar bort den.
Hon kastade bort den jättemycket inne i skogen, så jag fick springa många gånger! Men så fick jag ju också väldigt goda godisar när jag lämnade tillbaka den.
Jag tror de kallar de där godgodisarna för ”foollick” eller nått.
Allt väl, så långt. När vi kom hem, så tvärvände matte plötsligt i dörren! Hon utstötte ett litet tjut, och så gick vi ut igen!
-Härligt tänkte jag!
Så gick vi tillbaka samma väg som vi hade kommit, in i skogen. Hela tiden sa matte: Söööök! Söööööööök!
När matte eller husse säger så där, så skall jag leta efter korv, skor eller dummys. Så jag stack iväg som ett skott! Här vankades det mumsmums!
Matte såg så koncentrerad ut, att jag var helt säker på att det låg en hel falukorv någonstans där i skogen!
Så vi pinnade på i rask takt. Och så kom vi tillbaka till bilen igen. Jaha, då vände matte. Igen! Samtidigt som hon sa: Sööööök! så rasslade hon med hemnycklarna. Sööööök…
Jag fattade ingenting, men det var väldigt roligt att få rusa runt i skogen och leta efter den där enormt stora korven som måste ligga alldeles i närheten…!
Men jag hittade ingen korv. Så gick vi hem igen. Småspringande faktiskt.
Matte ringde till husse och pratade lite hysteriskt. Hon verkade inte tycka att det räckte med den här promenaden, så hon gick ut igen.
Jag fick stanna kvar hemma, och jag somnade som en stock, mitt på sängen. Gôtt!
Så kom matte hem igen, så var hon svettigare än någonsin. Hon måste ha gått den där dubbla ”fram-och-tillbaka”-promenaden igen! Men nu såg hon alldeles glad ut! Lycklig på något vis! Hade hon hittat den stora falukorven!?!
Nä, hon hade ingen korv med sig, ingen upphittad sko, inget spännande alls. Hon bara dinglade med ett par bilnycklar och hoppade omkring som en toka!
Ja, det där människorna är lite konstiga ibland. Tur att de har oss hundar, som håller ordning på dem!
Voff!
Habibi
22 september, 2005 @ 07:11
Man får vara med om mycket konstiga saker ibland. Min matte hon vänder hem igen när det precis har börjat bli kul ute. Jag möter så många kul hundar och människor som jag känner för. Då rusar jag som en stolle för att få ut så mycket som möjligt av dem.
Då går hon hem med mig och tränar, säger hon. Va?!
SVAR:
Ja, du Habibi, vad skall man säga om de där människorna?! Mysko, helt enkelt!
Hon kanske tycker att hon tränar genom att hon får gå… Det kanske är det hon menar.
Det är bara att kämpa vidare; ut och dra i kopplet så de kommer igång, varna och skälla när du ser livsfarliga skepnader (matte säger ofta ”Nämen Hugo, ser du spöken igen?!” Men hon skall bara veta så mycket farligt det finns!), hoppa så högt som möjligt så du kommer åt att pussa tvåbeningarna i ansiktet. På detta sätt får våra människor ett harmoniskt och lyckligt liv.
Tror jag…
Voff!
Hugo
Ralf Asklund
22 september, 2005 @ 13:40
Grattis Hugo! Att du har en Matte som inte ger sig i första taget!
Slutet gott, allting gott!
SVAR:
Jo, matte verkade ju må riktigt bra av en sådan promenad. Kanske jag borde ta ut henne på en likadan tur idag..!
Voff!
Hugo