Försvarsmaktens Brumma

Det var en helt vanlig dag i torsdags; solen sken, jag åt björnbär direkt från busken och nedfallna päron från gräsmattan, kissade lite och hade det allmänt gott.
Plötsligt bestämde matte och husse att vi skulle in till stan. Sagt och gjort.
Allt var fortfarande som vanligt; jag luktade igenom mina kvarter, kissade över andras kiss och strosade i godan ro.
Plötsligt kom en tuff, morrande bil emot mig och matte. Ur hoppade Djiins matte Anneli!
Va kul! När hon är med brukar det alltid hända massa skoj!
Men efter henne hoppade det ut en lurvig, svart, korv! Eller vad det nu är.
Visst det var väl roligt, vi luktade lite på varann, och jag tror hon faktiskt luktade en aning hund…
Men sen när Anneli åkte, så åkte inte den svarta med! Hon följde med hem! Hem till mig!
Nu var det inte riktigt lika roligt. Hon gick ju på mitt golv! Bet i mina grejor och la sig på mina filtar. Hallå!
Och inte verkade hon vilja gå härifrån. Nä hon har bott här ända sedan torsdag!
Har ingen aning om varför, hur länge eller så.
Men kanske har matte ett hum i alla fall. Så här kommer nu matte och förklarar ett och annat.

Matte: Så här ligger det till: Vår kompis Anneli Matejka har en schäferkille som heter Djiin. Han har fått två kullar, och nu skulle valparna i denna andra kull till fodervärdar.
Så den lilla svarta, lurviga korven som Hugo kallar henne, heter alltså Försvarsmaktens Brumma och är 8 veckor.
Denna söta lilla fröken skall bo hos oss och Hugo under ett år. Sedan skall hon vidare på utbildning och ett liv inom hundbranschen.
Om vi skall vara ärliga så har Hugo klarat av Brumma väldigt bra. Över förväntan! Han säger till henne när hon stökar omkring på nätterna, när hon biter i hans svans och när hon är för nära i största allmänhet.

Jag gissar på att Hugo berättar mer om sitt liv med Brumma längre fram.
Men här är i alla fall en bild på henne!