Hopp och skutt i snön

Hugo och jag vaknade inte förrän 10 imorse! Och inte var det han som väckte mig. Nä, det var jag som kvicknade till av solstrålarna!

Efter frukost och sedvanlig morgon- (ja, eller förmiddags-) kiss, gick vi in och gjorde sånt som vi brukar; bädda, diska, kolla mail, borsta tänderna, bita i tuggpinnar, hitta någon strumpa att massakrera, ligga på soffan och småsova osv. Det är så vi har det, Hugo och jag.
Det måste ha skett när jag satt som mest djupt försjunken i datorskärmen, för jag hade inte hört ett ljud. Plötsligt slog det mig att Hugo var väldigt tyst. Vad var på gång? Vad hade hänt? Vad hade han fått tag i?
Så jag fick leta. Han var ju inte på kontoret, inte i vardagsrummet, ingen hund i köket. Men där, i sovrummet!
Snacka om att se skyldig ut!

Hugo med kuddkatten som han mycket väl vet att han inte får äta på!

Om han tuggar på den kudden, så vet jag att det är dags att gå ut!
Vi tog en runda i den vitklädda skogen. Det är ju vinter! Helt underbart att höra hur snön knarrar under kängor och tassar. Det blir nya ljud, annat ljus och nya dofter.

Hur jag än ropade på honom, stod han kvar där borta

Men med lite godis kan man få Hugo hur nära som helst!

Om den uppmätta stigen är låt oss säga 700 meter, så hinner Hugo springa minst det tredubbla;
fram och tillbaka, förbi, runt, upp, ner och tillbaka!

Hugo hittade något spännande uppe på stenen

Varför gå på stigen, när det finns så mycket spännande bredvid?

Efter allt detta springade och hoppande, var både Hugo och jag färdiga för idag.