Mycket natur

Idag har det blivit mycket natur. Nästan lite väl mycket, till och med för mig…!
I morse åkte vi till Amundön i spöregnet och blåsten. Äntligen skulle jag få ut och springa. Trodde jag! Men det var bara matte och husse som fick gå ur bilen. Jag fick sitta kvar och ”tänka på mina synder” sa de! Har ingen aning vad de menade med det, men jag somnade gott. Och matte och husse var dyblöta när de kom tillbaka. Kanske hade de badat med kläderna på, vad vet jag.
Men jag hörde dem säga ”…alla andra hundar…”, ”…Roger är en duktig lärare” och ”vi har lärt oss mycket…”, så jag tror matte och husse går någon kurs i att gå i koppel osv. Det är något de verkligen behöver, de går så otroligt långsamt, att jag nästan alltid måste draaaa dem framåt när jag är på promenad med dem!
Sen åkte vi bil till den där härliga Rådasjön. Nu fick jag äntligen bada och springa!

I sjön fick jag simma och ha det gôtt. Sedan gick vi en runda i regnet. Nu var matte och husse så där tokblöta igen! Förstår inte varför de inte har päls istället för såna där svarta tygstycken på sig… Jag skakar mig, sen är jag torr! Mycket mer praktiskt.

Sen var det middag och torkning. Men plötsligt, när jag sov som bäst i soffan efter allt simmande och springande, ja då skulle vi ut på äventyr igen!
Visst jag är ju inte sen på att hänga på, så upp och ut i vädret igen!

Denna gång åkte vi till baksidan av Delsjön. Vi har varit där tidigare, men då var det sommar och sol. Och varmt!
Men glada i hågen började vi vandra. Hörde att matte och husse diskuterade om hur långt vi skulle gå.
– Åh, långt hoppades jag.
Ni skall veta att min önskan blev mer än med råge uppfylld!
Först gick vi på en fin väg. Men vägen blev smalare och smalare. Det var ju inte direkt ljust när vi började vår promenad, och inte verkade det vilja ljusna ju längre kvällen led.
Vägen blev en stig och stigen blev till bara natur. Genom dunklet snubblade och stapplade min husse och matte fram! Jag blev faktiskt lite orolig för dem. Jag tänkte på det där att de inte har någon päls, och äta måste de ju göra jätteofta och så. Och tänk, natten skulle ju komma snart, och då har de ju inte sina duntäcken eller kvällste här!
Nä, bäst att snabba på, så jag föreslog att vi skulle ta sjövägen. Men där var det blankt nej och stopp. På med kopplet, så då fick vi ju gå ännu långsammare!
Så hörde vi motorvägen och det var tydligen bra, för matte och husse tjoade och hade sig.
Vet inte varför det gjorde så, vi vandrade ju minst i 45 minuter till efter deras glädjeskutt!
Till slut hittade vi ut ur skogen och tillbaka till bilen.
Det var becksvart och riktigt ruskigt. Jag tror att matte och husse var lite skärrade faktiskt. De fnissade lite hysteriskt där i bilen och sa att de hade fått ”respekt för naturen”, ”aldrig mer gå oplanerade långpromenader i ostigad skog på sena höstkvällar” osv.
Jag tyckte det var väldigt skönt att komma in i bilen igen. Skakade av mig lite, sen var jag torr och somnade som en stock!
Här är en karta över vår ”llilla” promenad!