Tonsillerna
Under hela Hugos uppväxt har han haft problem med halsen. Tre omgångar har han ätit penicillinpiller (med ett tjock lager av mjukost runt).
När han i förra veckan (en fjärde gång!) kändes som det var på gång med en ny infektion igen, ringde vi Djurkliniken i Mölndal.
Vi har varit där alla gånger, och de kan detta med “hundhalsar”! De tyckte också att det var dags att operera Hugos tonsiller (halsmandlar).
Så en tid bestämdes, alltså till idag måndag.
Här ser du Djurkliniken i Mölndal i fart!
På morgonen kl. 08 fick vi prata med veterinären som skulle operera. Han berättade om vad som kunde hända under operationen, och hur det kommer att vara efteråt. Efter det kom det in en syster. Vi bytte Hugos koppel till klinikens koppel.
Så frågade Jocke och jag:
– Hur gör vi nu?
Hon svarade:
– Jag går iväg med Hugo, så kan ni gå ut den vägen, så pekade hon mot utgången.
Och så gick de sin väg. Bara så där!
På ett aningen naivt sätt trodde jag (och kanske också Jocke) att vi skulle få säga hej då till Hugo. Men inte då!
Och det var ju helt rätt gjort! Annars hade vi ju stått där och pipit och klappat och ojat oss. Nä, mycket bättre så här! Tjong iväg bara!
Klockan 16 var det sagt att vi skulle kunna komma och hämta Hugo.
Men först skulle vi tala med veterinären. Han såg bekymrad och sammanbiten ut när han kom in till oss. Mitt hjärta satt en aning närmare halsgropen än vanligt. Han berättade hur stora Hugos halsmandlar hade varit, hur mycket det hade blött och att det varit svårt att göra som vanligt. Han hade fått sy Hugo istället för bränna, som de brukar göra…
Men nu var Hugo vaken och redo för att komma hem!
Puh! Jag blev väldigt glad över det beskedet!
Hugo blev lätt hysterisk när vi sågs alla tre. Han viftade på svansen så den höll på att gå av vid svansroten. Men han viftade inte så där som han brukar göra när han är tokglad. Då svänger han ju med hela kroppen i S-form! Nu ylade och skällde han omvartannat. Till slut fick vi betalat och så kom vi iväg.
Vi åkte direkt till Apoteket för att hämta ut penicillin och smärstillande som han skall få äta i tio dagar.
Lämning och hämtning var så raskt över, att vi inte hann dokumentera alls!
Men nu ligger Hugo på sängen och vilar. Han verkar efter omständigheterna må ganska så bra. 
