Vinter och päls
Året har börjat bra med snö och kyla. Härligt! Då får jag ju äntligen användning för min päls!
Denna pälsen använder jag under vinterhalvåret. Sedan lägger jag av mig den, strå för strå, på golvet hemma.
Där försvinner de små håren sedan in i en maskin, som låter “swishihihisshissisii”. Otroligt praktiskt!
Här är det snöiga vädret på väg in mot oss! Kom an bara! Vi tål det mesta!
Till slut räckte det även för mig faktiskt. Bara att packa ihop och åka hem till värmen.
En kväll kom det en liten människa på besök. Jag har träffat honom förut. Han heter Axel!
Vart han än går brukar han ha med sig två stora också. En av de där två, ser ut som husse, men ändå inte…
Vet inte vad han tycker om mig riktigt. För varje gång vi ses blir han röd i ögonen och så rinner det vatten ur dem! Jag har hört att det är så människor visar att de är ledsna…
-Voff! Nu har jag dig! Trodde du att du skulle kunna gömma dig Axel!?
Jag ser allt! Och jag kan sniffa fram vad och vem som helst!
-Men han luktar ju så gott! Snälla matte, kan jag inte få ta en liten, liten bit…! ?
Äntligen så fick jag ett ben! Dock inte Axels ben, utan ett vanligt hederligt märgben, som nog någon ko har använt tidigare.
Idag har jag och matte varit ute på ett riktigt äventyr! Matte har länge pratat om att hon och jag skulle göra detta någon dag. Men inte trodde jag någonsin att detta skulle bli verklighet!
Men si, idag skedde det – vi åkte med något som kallas “spååvann”!
Precis en sån här var det!
Det var nästan som att åka bil, men ändå inte. I spååvannen fanns det varken en skön ullpläd eller något vatten. Men så åkte vi inte så länge heller.
Matte och jag gick en liten promenad, då vi träffade allt från hästar, hundar till tvåbeningar.
Sen gjorde vi om samma sak och åkte alltså tillbaka med en likadan stålorm som vi åkte dit med.
Det var så spännande att det killade i hela kroppen!
Man blir ganska trött av att åka spååvann skall du veta.
Men jag kan klart rekommendera det!
