Ynklig
Under en tid så har jag känt mig lite skruttig. Ur form liksom. Ibland har jag varit helt prillig, för att i nästa stund vara helt slut!
Här är en stund av ickeprillighet
Matte och hussse har bara sagt:
– Jaa, du Hugo. Det är hormonerna.
Men inte gör väl hormoner ont i halsen?
Jag funderade länge på hur jag skulle få människorna att förstå att det inte bara var min sprudlande ungdom, utan faktiskt min hals som spökade.
Hur skulle jag göra… Att skutta och hoppa mer än vanligt, fick dem inte att förstå. Och att skälla på andra hanhundar var ju ingen idé. Då blev det ju bara ännu mer prat om hormoner hit och dit!
Då mindes jag plötsligt hur jag hade gjort alla andra gånger då min hals har gjort ont – Jag andades på mina människor!
Och vips så förstod de att något inte stod rätt till.
De tycker det luktar blä, usch och tvi. Bra! Äntligen skulle jag bli av med det onda!
Jag och matte fick åka bil med MorrMorr och MorrFar. Det var premiär för mig! Nu har jag invigt deras bil, med hundhår och lite saliv!
Bilen stannade utanför Smådjursakuten.
Där har jag varit förut. Jag är en van patient. Mina halsmandlar är ju till och med bortopererade!
På Smådjursakuten träffade jag en ursöt schäfertjej som hette Kyri. Hallå eller?! Men matte fattar inte mycket när det gäller tjejer. Nä, hon låter mig inte ens hälsa på dem!
Jag får helt enkelt bara drömma om Kyri…
Får man inte hälsa, så får man drömma…
En aning ynklig Hugo på doftrunda i undersökningsrummet
Nu är det ju en sak att vilja bli frisk, och en annan att behöva möta den livsfarliga, dunderläskiga farbror Veterinären på riktigt.
Jag gjorde faktiskt allt i min makt för att visa honom vem som bestämmer. Det gick väl så där…
Matte skrattade åt mig, hon sa att hon inte visste vilken hund det var hon hade i kopplet.
Det blev en snabb undersökning, sedan sa farbror Veterinären att han inte ville ta i mig om jag “lät så där” (jag tror han menade när jag morrade).
Så det blev munkorg på. Jag trodde att det skulle räcka med en titt i halsen, några piller och att jag sedan skulle få gå hem och äta märgben. Men icke då.
Farbror Veterinären höll med matte:
– Hugo skall få en hormonspruta.
Va? Talar han om mig? Spruta? Var då? Hur? Varför det ?
Så var det över.
Tror jag fick den i nackskinnet…
Om jag skall vara ärlig, så tror jag detta blir bra. Morrar jag, så menar jag det och då kan ingen säga -Äh, det bara är hormonerna!
Äntligen hemma, med favvomössan i famnen!
